Tänka sig.

Den där förmågan att alltid höra av sig precis när man som minst behöver det. Vad beror det på. Är det ödet sätt att påminna, ödets ironi eller bara helt vanlig bisarr slump. Annars vill jag ju tro att det mesta har en mening. Att livet hela tiden försöker säga en något. Ibland lite subtilt med en liten försiktig dask, ibland rejält med ett slag rakt i ansiktet.